När kommo Svenskarne till Finland?

This is a digital copy of a book that was preserved for generations on library shelves before it was carefully scanned by Google as part of a project
to make the world's books discoverable online.

It has survived long enough for the copyright to expire and the book to enter the public domain. A public domain book is one that was never subject
to copyright or whose legal copyright term has expired. Whether a book is in the public domain may vary country to country. Public domain books
are our gateways to the past, representing a wealth of history, culture and knowledge that's often difficult to discover.

Marks, notations and other marginalia present in the original volume will appear in this filé - a reminder of this book's long journey from the
publisher to a library and finally to you.

Usage guidelines

Google is proud to partner with libraries to digitize public domain materials and make them widely accessible. Public domain books belong to the
public and we are merely their custodians. Nevertheless, this work is expensive, so in order to keep providing this resource, we have taken steps to
prevent abuse by commercial parties, including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the filés We designed Google Book Search for use by individuals, and we request that you use these filés for
personal, non-commercial purposes.

+ Refrainfrom automated querying Do not send automated queries of any sort to Google's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the
use of public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Maintain attribution The Google "watermark" you see on each filé is essential for informing people about this project and helping them find
additional materials through Google Book Search. Please do not remove it.

+ Keep it legal Whatever your use, remember that you are responsible for ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just
because we believe a book is in the public domain for users in the United States, that the work is also in the public domain for users in other
countries. Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we can't offer guidance on whether any specific use of
any specific book is allowed. Please do not assume that a book's appearance in Google Book Search means it can be used in any manner
any where in the world. Copyright infringement liability can be quite severe.

About Google Book Search

Google's mission is to organize the world's information and to make it universally accessible and useful. Google Book Search helps readers
discover the world's books while helping authors and publishers reach new audiences. You can search through the full text of this book on the web

at jhttp : //books . qooqle . com/

Det här är en digital kopia av en bok som har bevarats i generationer på bibliotekens hyllor innan Google omsorgsfullt skannade in
den. Det är en del av ett projekt för att göra all världens böcker möjliga att upptäcka på nätet.

Den har överlevt så länge att upphovsrätten har utgått och boken har blivit allmän egendom. En bok i allmän egendom är en bok
som aldrig har varit belagd med upphovsrätt eller vars skyddstid har löpt ut. Huruvida en bok har blivit allmän egendom eller inte
varierar från land till land. Sådana böcker är portar till det förflutna och representerar ett överflöd av historia, kultur och kunskap
som många gånger är svårt att upptäcka.

Markeringar, noteringar och andra marginalanteckningar i den ursprungliga boken finns med i filen. Det är en påminnelse om bokens
långa färd från förlaget till ett bibliotek och slutligen till dig.

Riktlinjer för användning

Google är stolt över att digitalisera böcker som har blivit allmän egendom i samarbete med bibliotek och göra dem tillgängliga för
alla. Dessa böcker tillhör mänskligheten, och vi förvaltar bara kulturarvet. Men det här arbetet kostar mycket pengar, så för att vi
ska kunna fortsätta att tillhandahålla denna resurs, har vi vidtagit åtgärder för att förhindra kommersiella företags missbruk. Vi har
bland annat infört tekniska inskränkningar för automatiserade frågor.

Vi ber dig även att:

• Endast använda filerna utan ekonomisk vinning i åtanke

Vi har tagit fram Google boksökning för att det ska användas av enskilda personer, och vi vill att du använder dessa filer för
enskilt, ideellt bruk.

• Avstå från automatiska frågor

Skicka inte automatiska frågor av något slag till Googles system. Om du forskar i maskinöversättning, text igenkänning eller andra
områden där det är intressant att få tillgång till stora mängder text, ta då kontakt med oss. Vi ser gärna att material som är
allmän egendom används för dessa syften och kan kanske hjälpa till om du har ytterligare behov.

• Bibehålla upphovsmärket

Googles "vattenstämpel" som finns i varje fil är nödvändig för att informera allmänheten om det här projektet och att hjälpa
dem att hitta ytterligare material på Google boksökning. Ta inte bort den.

• Håll dig på rätt sida om lagen

Oavsett vad du gör ska du komma ihåg att du bär ansvaret för att se till att det du gör är lagligt. Förutsätt inte att en bok har
blivit allmän egendom i andra länder bara för att vi tror att den har blivit det för läsare i USA. Huruvida en bok skyddas av
upphovsrätt skiljer sig åt från land till land, och vi kan inte ge dig några råd om det är tillåtet att använda en viss bok på ett
särskilt sätt. Förutsätt inte att en bok går att använda på vilket sätt som helst var som helst i världen bara för att den dyker
upp i Google boksökning. Skadeståndet för upphovsrättsbrott kan vara mycket högt.

Om Google boksökning

Googles mål är att ordna världens information och göra den användbar och tillgänglig överallt. Google boksökning hjälper läsare att
upptäcka världens böcker och författare och förläggare att nå nya målgrupper. Du kan söka igenom all text i den här boken på webben

på följande länk http : //books . google . com/

HARVARD-COLLEGELBRARY

,AWAAAJUUUUV A ^J\^UUf«JUUWUVyAjmAJU

W IN MEMORY OF ~

dAMES JACKSON

LOWELL

PIRST SGHOLAROP THB GLASS

OF 1858 * LEFT THE LAW

SCHOOL AT THE OUTBREAK

OF THE CIV(L \YAR TO JOIN

THB 2Ö1^|M^ACH11SETTS

VDLUNTS^ 1NFANTRY

MORTALLY WOUNDK) AT

THE BATTLE OF GLBNDALE

JULY50tw 1S62

FROM THE CIPT OF HIS SISTER

HARRIET LOWOL PUTOAM

MWTOOT BB! ^^

NÄR KOMMO SVENSKARNE
TILL FINLAND?

AF

K. B. WIKLUND

QAD

UPPSALA 1901

ALMQVIST & WIKSELLS BOKTRYCKERI-A.-B.

v/

h } < "^£<^t£L4<-^^

När svenskarne kommo till Finland — det är en gam-
mal fråga, som dock ständigt tycks blifva ny. Historici,
arkeologer och språkmän ha under långliga tider diskuterat
detta problem och tvistat om dess rätta lösning. Deras
meningar ha varit synnerligen divergerande, men ha dock
i allmänhet utmynnat antingen i ett antagande, att sven-
skarne sedan förhistorisk tid bott i Finland, eller också i
ett påstående, att de först under eller efter vikingatiden
slagit sig ned därstädes. Striden tycktes få en i hufvud-
sak definitiv afslutning i och med en uppsats i Finsk Tid-
skrift 1898 af prof. Oskar Montelius, i hvilken han kom till
det resultatet, att svenskar sedan 4,000 år tillbaka bott i
Finland. Enär finnarne, såsom man i allmänhet antager,
först efter Kristi födelse kommit till Finland, skulle således
svenskarne ha ett slags historisk prioritet i landet, d. v. s.
i vissa delar af detsamma.

Frågan har emellertid nu åter blifvit aktuell, emedan
prof. E. N. Setälä i en uppsats i den finska tidskriften
Valvoja 1900 (äfven i svensk öfversättning i Ateneum 1900)
uppträdt för den motsatta åsikten. Därjämte har d:r lialf
Saxen, som redan förut i sin af handling "Finska lånord i
östsvenska dialekter" 1895 — 98 yttrat sig i frågaji, i dessa
dagar ytterligare behandlat densamma i en artikel "Den
svenska befolkningens ålder i Finland, belyst af ortnamnen"
i Finska Fornminnesföreningens Tidskrift XXI och därvid
kommit till det resultatet, att den svenska befolkningen i
Finland ej kan ha kommit dit före 900-talet e. Kr., förutom

på Åland och i Åbotrakten, där den är något tidigare.
Då således finska språkforskare åter upptagit problemet till
behandling, må det kanske också tillåtas en svensk språk-
man att något syna denna fråga i sömmarne. Han kan
därvid naturligtvis icke komma med något nytt arkeologiskt
bevisningsmaterial, utan måste nöja sig med att draga de
allmänna slutsatser, till hvilka de af arkeologerna vunna
resultaten inbjuda; endast vid behandlingen af frågans
språkliga moment kan han känna sig stå något så när på
egen mark.

J o v

Om vi tillsvidare bortse från de i Finland gjorda
arkeologiska fynden af något yngre datum och endast fasta
oss vid fynden från (den yngre) stenåldern, bronsåldern och
den äldre järnåldern samt undersöka dessa fynd med hän-
syn till deras geografiska utbredning, komma vi till föl-
jande märkliga och påfallande resultat:

Fynden från stenåldern dela sig i två grupper, af
hvilka den ena tillhör sydvästra Finland, den andra landets
östra och norra del. Gränsen mellan de båda grupperna
går utefter Kymmene elf, de tavastländska sjöarna och Esse
å eller i stort taget från Lovisa eller Kotka till Jakob-
stad. Utmärkande för den första gruppen äro en hop båt-
liknande yxor, som mycket likna en i Sverge allmänt före-
kommande yxtyp, hvilken för öfrigt i sin ordning lär vara
en kopia efter en ungersk yxa från den äldre bronsåldern.
Dessutom förekomma i samma grupp en del andra yxfor-
mer, som visa stort släkttycke med skandinaviska sådana,
hvarjämte några flintredskap ha hittats, hvilka tydligen
blifvit importerade från Skandinavien. Inom det ostfinska
området åter träffas icke några dylika skandinaviska typer,
utan i stället sådana, som synas vara komna från öster
och som delvis återfinnas ända bortemot Sibirien. En del
af dessa typer likna för Cfrigt de skiffersaker, som anträffas
i norra Sverge och norra Norge. Slutligen träffar man
några stensakstyper, som äro gemensamma för sydvästra
och östra Finland.

Från bronsåldern ha icke många fynd gjorts i Finland,
Nästan alla äro de af skandinaviskt eller västeuropeiskt ur-
sprung och härstamma från den nyssnämnda sydvästra delen
af landet; i samma trakt äro också många bronsålders-
grafvar funna, hvilka öfverensstämma med de i Norrland
och mellersta Sverge förekommande. I det inre af landet
och i norra Finland äro dessutom gjorda några få fynd,
som äro af en annan, från Uraltrakten stammande typ.

Från de sista århundradena före vår tidräknings början
äro ännu inga fynd gjorda i landet.

Från den äldre järnåldern ha en hel del fynd gjorts,
både af grafvar och lösa fornsaker. Fyndorterna ligga
nästan alla i sydvästra Finland, inom det område, där sten-
saker af skandinavisk typ funnits. Utanför detta område
ha nästan endast s. k. eldstenar hittats, små stenredskap
af oval form, som förmodligen begagnats att slå eld med
mot flinta och som äro mycket allmänna i de skandina-
viska länderna under tiden närmast efter Kristi födelse.

Rörande de här omtalade fyndens kronologi må endast
nämnas, att de båtformiga stenyxorna tillhöra en tid, som
ligger omkring 2,000 år före Kristi födelse, vidare att flera
af de i Finland funna svenska bronsarbetena höra till den
äldre delen af bronsåldern, omkring 1500 år före Kristus,
och att den här omnämnda perioden af järnåldern sträcker
sig till 400-talet efter Kristi födelse.

Efter denna lilla repetition af fakta och forsknings-
resultat, om hvilka alla arkeologer torde vara eniga, må
vi öfvergå till ett närmare skärskådande af desamma och
tillse, hvilka upplysningar de kunna gifva oss angående
nationaliteten hos Finlands forna invånare.

Vi bli då för det första ovilkorligen frapperade af
den bestämda skilnaden mellan fynden från sydvästra Fin-
land och fynden från de östra och norra delarne af landet.
De förra peka särdeles tydligt mot väster, de senare mot
öster. Särdeles påfallande är vidare den stora skilnaden
mellan de kulturframsteg, som befolkningen i sydvästra
Finland gjort under den långa perioden 2,000 f. Kr. — 400 e.
Kr., och de som gjorts af befolkningen i de öfriga delarne

af landet. Under det att den förra genomlupit den van-
liga kedjan af stenålder, bronsålder och järnålder \ befinner
sig den senare ännu vid periodens slut i en fullständig
stenålder — de ytterst få metallföremål, som man funnit
på dess område, kunna icke jäfva detta påstående.

Om någonstädes och någonsin en fråga angående skil-
nad i nationalitet skall kunna afgöras på grundvalen af
arkeologiska fakta, torde det väl vara här. Det är full-
ständigt omöjligt att förstå, huruledes ett och samma folk
skulle kunna i en trakt lefva i utvecklad bronsålder eller
järnålder och i en annan trakt knappt 25 mil 2 därifrån
ännu kvarstå på stenåldersmenniskans ståndpunkt, allra hälst
då denna senare trakt har mycket goda naturliga förutsätt-
ningar för utvecklingen af en hög kultur och då kommu-
nikationerna mellan de båda trakterna äro särdeles lätta
och bekväma. Ett envist fasthållande af, att arkeologin
endast kan konstatera kulturprovinser och icke nationali-
tetsområden, skulle tydligen i detta speciella fall leda till
orimligheter. Alla forskare torde också vara ense om, att
en verklig nationalitetsskilnad här föreligger.

Kommer då frågan om, h vilka dessa nationaliteter
voro. De stenåldersfynd, som gjorts i det inre landet och
i norra Finland, torde man alltid ha tillskrifvit lapparnes
förfäder och detta antagande är säkerligen också riktigt.
Ännu långt ned i historisk tid fans det inga andra stän-
diga invånare i dessa trakter än lappar och till och med
på 1600-talet fans det några sådana kvar på Saimens strän-
der. Rörande nationaliteten hos stenåldersfolket vid Ladoga
få vi längre ned tillfälle att yttra oss; tillsvidare må vi
endast konstatera, att de icke kunnat höra till samma folk

1 Det ofvannäninda af brottet i fyndkedjan under de första århun-
dradena före Kriatus torde icke få tillmätas någon större betydelse såsom
bevis för att sydvästra Finland då icke skulle ha varit bebodt. Fastmer
har väl landet varit bebodt äfven då, ehuru tillfälligtvis inga fynd från
denna tid ännu blifvit gjorda.

2 Så långt är nämligen afståndet mellan östra gränsen af det ofvan-
niimnda sydvästra området och Ladogas västra strand, där att döma af de
talrika fynden en relativt betydlig befolkning bör ha funnits under sten-
åldern.

som det sydvästra Finlands invånare. Men hvart hörde
väl dessa?

Arkeologerna framhålla enstämmigt den fullständiga,
öfverensstämmelsen mellan stenålders-, bronsålders- och
äldre järnålders-fynden på bägge sidorna om Bottniska
viken och Ålands haf, i Finland och i Sverge. Vi behöfva
här endast hänvisa till prof. Montelius* och statsarkeologen
J. B. Aspelins arbeten och till mag. Alfr. Hackmans öfver-
sikt i texten till den stora atlasen öfver Finland 1899. Då
vidare antalet af de i sydvästra Finland funna fornsakerna
af skandinavisk typ är synnerligen stort i förhållande till
de i samma trakt funna fornsakerna af annan typ och då
likaledes grafskicket är skandinaviskt, ha arkeologerna kom-
mit till det resultat, att äfven befolkningen i sydvästra Fin-
land har varit af samma stam som befolkningen i Sverge.
Äfven för en icke-arkeolog är denna slutsats synnerligen
klar och plausibel ; de nyssnämnda premisserna kunna, tyckes
det väl, omöjligen leda till något annat. Äfven prof. Setälä
har förr (Valvoja 1894) omfattat denna mening, men har
nu öfvergifvit densamma och vill endast medgifva möjlig-
heten af att sydvästra Finlands invånare varit af samma
stam som Sverges. Öfverhufvudtaget anser han denna fråga
ännu kräfva en lång rad af fortsatta forskningar. Denna
försiktighet förefaller emellertid vara väl långt gående,
allra hälst nu, sedan prof. Montelius' märkliga arbete "Die
Chronologie der ältesten Bronzezeit in Nord-Deutschland
und Skandinavien" (Archiv fiir Anthropologie XXV, XXVI,
1898—1900) utkommit, i hvilket t. ex. frågan om de ofvan-
nämnda båtformiga stenyxornas ursprung väl blifvit defini-
tivt afgjord. Den ende arkeolog, som yttrat tvifvelsmål
i denna sak, är d:r Hjalmar Appelgren, hvars uppsats i
Finskt Museum 1897 prof. Setälä citerar; huruvida d:r
Appelgren efter prof. Montelius' artikel i Finsk Tidskrift
1898 och hans nyssnämnda stora arbete ännu finner frågan
dunkel, är mig icke bekant.

Ett fasthållande af att sydvästra Finlands befolkning
ej kan ha varit af samma stam som Sverges, leder tydligen
till orimligheter. Om denna befolkning ej varit, låtom oss.

säga "skandinavisk" — hvilken nationalitet skulle den då
väl ha tillhört? Lapparne äro från början uteslutna från
täflan om att rå om detta mystiska X-folk, enär åtminstone
bronsålders- och järnåldersfynden hänvisa på en relatift
bofast befolkning. Finnarne kunna icke heller komma ifråga,
enär de enligt den vanliga, äfven af prof. Setälä omfattade
meningen först i en sen tid kommo till Finland. Ha de då
kanske varit litaver och i så fall kommit till Finland öfver
Finska viken? En sådan lösning af frågan torde väl ingen
på allvar vilja ifrågasätta, allra hälst som de arkeologiska
förhållandena äro så olika på bägge sidor Finska viken.
Hvilken nationalitet skall väl då detta folk tillhöra, om det
ej får vara kommet från Sverge?

Om man är tveksam rörande denna fråga, kan man
med fullständigt lika goda skäl tvifla på de menniskors ger-
manska eller skandinaviska nationalitet, som under sten-
åldern, bronsåldern och äldre järnåldern bebodde Norrland.
Å ena sidan stämma nämligen de norrländska fornfynden
öfverens med de i mellersta Sverge (och Finland) gjorda
fynden, å andra sidan har väl befolkningen till en högst
väsentlig del kommit hit upp på samma sätt som till Fin-
land, nämligen sjövägen. Och sjövägen till Norrland var
alldeles lika svår eller lätt som sjövägen till Finland. Forna
tiders Väddöbor sågo med blotta ögat de yttersta skären
af Åland och ett litet stycke ut till hafs fingo de syn på
själfva det "fasta" Åland. Det vore då ganska underbart,
om icke dessa forna Väddöbor, lika väl som de seglade mot
norr utefter kusten, äfven togo sig 'en tripp mot öster öfver
tillr Åland och sedan genom den åländska skärgården letade
sig fram till det finska fastlandet, där de funno härliga och
fruktbara trakter, inbjudande till bosättning och uppodling.
De trakter de funno mot norr på Gestriklands och Helsing-
lands kuster, öfverträffade ingalunda Egentliga Finland i
bördighet. Nå — man träffar samma slags fornlemningar
i Finland och i Norrland, men folket är ej af samma na-
tionalitet! Eller också har äfven Norrland koloniserats af
detta samma X-folk, som icke varit af samma stam som
det öfriga Sverges folk.

Äfven uppe vid Kvarken bilda öarne en oafbruten
kedja mellan Sverge och Finland. Intressant är också det
förhållandet, att man på mag. Hackmans nyssnämnda vackra
karta öfver fornfynden i Finland (Atlas öfver Finland 1899)
finner de gröna prickarne för fynden från bronsåldern och
äldre järnåldern (frånsedt "eldstenarna") fördelade på två
tydliga grupper, af hvilka den ena pekar på Åland som
öfvergångsbrygga från Sverge, den andra på Kvarken. Nya
fynd kunna naturligtvis utplåna skilnaden mellan dessa grup-
per, men på forskningens nuvarande ståndpunkt måste man
anse, att detta är en händelse, som ser ut som en tanke.
Stenåldersfynden af skandinavisk typ låta emellertid icke
gruppera sig på samma sätt, hvilket framgår af de i Suomi
II, 15 meddelade kartorna n:o II och IV (af A. L. Nyman).
Möjligen torde detta låta förklara sig däraf att bryggan
öfver Kvarken vid denna tid ännu icke existerade, enär
stora delar af södra Österbottens kusttrakter äfvensom
öarne ute i Kvarken då troligen ännu lågo under hafvets yta.

Det torde sålunda vara tydligt, att man icke kan på
något sätt slippa ifrån att erkänna, att stenålderns, brons-
ålderns och äldre järnålderns folk i sydvästra Finland varit
af samma nationalitet som Sveriges dåtida befolkning. Då
uppstår frågan: hvilken nationalitet tillhörde Sverges be-
folkning under denna samma tid? I alla böcker läses, att
detta folk varit de nuvarande svenskarnes förfäder, och
böckerna meddela härvid de resultat, till hvilka den arkeo-
logiska och historiska forskningen kommit. I forna tider
ansåg man visserligen, att stenålderns, bronsålderns och
järnålderns folk representerat tre olika stammar, som efter
hvarandra tagit Sverge i besittning, men denna teori har ju
för länge sedan visat sig fullständigt ohållbar. Bronsålderns
och järnålderns början betecknar icke inbrottet af nya folk-
stammar i Sverge, utan endast spridandet af nya kultur-
element och äro således endast tvänne data i en jämt framåt-
skridande kulturutveckling hos ett och samma folk. Detta
har redan sedan länge tillbaka varit på arkeologiska grun-
der bevisadt; nu tillkomma också de antropologiska skäl, som

8

framlagts af prof. Gustaf Eetzius i hans stora verk " Crania
suecica antiqua" 1899. På grundval af det jämförelsevis
högst betydliga materialet (42 kranier från stenåldern, 20
från bronsåldern och 41 fullt säkra järnålderskranier) dra-
ger han den slutsatsen, att samma folkraser bebott Sverge
under hela vår hittills kända forntid och att den nutida
befolkningen till sina grundelement direkt härstammar från
de forna åldrarnas folk. "Det är i hög grad antagligt,
att den dolikocefala befolkuing, som under de förhistoriska
åldrarna bebodde Sverge, utgjordes af just samma högväxta,
Jjushåriga, blåögda och långhufvade ras, som ännu utgör
öfver 85 °/o af vårt lands befolkning, eller, med andra ord,
att våra förfäder under järnåldern, bronsåldern och stenål-
dern voro af germansk stam. Deras i grafvarna funna kra-
nier gifva därom tydliga vittnesbörd". (Jfr Ymer 1900, h. 1.)
Prof. Setäläs studier ha fört honom till ett väsentligt
afvikande resultat. I sin ofvan omnämnda uppsats yttrar
han, att han i en följande artikel hoppas kunna visa, det
"språkforskaren för närvarande har mycket svårt att antaga,
att ens Sverges svenska befolkning kan härstamma från den
befolkning, som bott där 2,000 år f. Kr." Det kommer att
bli synnerligen intressant för språkmännen att taga del af
denna artikel, om hvars innehåll man tillsvidare endast kan
göra sig gissningar. Svårligen torde väl ändock prof. Se-
tälä vilja visa, att de nuvarande svenskarne icke i antro-
pologiskt afseende härstamma från Sverges befolkning 2,000
år f. Kr., och därigenom opponera mot de tydliga och klara
resultat, som prof. Retzius ernått. Ehuru hans ord, såväl
i Ateneum som i Valvoja, knappast kunna tydas annorlunda,
torde han väl fastmer vilja visa, att en språköfverflyttning
på hågot sätt egt rum från Tysklands germaner till Sverges
befolkning, som enligt hans mening icke skulle ha talat ett
germanskt språk vid nyssnämnda tid. Visserligen anser prof.
Otto Bremer i sitt • verk "Ethnographie der germanischen
Stämme" 1900 (i Pauls Grundriss der germanischen Philo-
logie), hvilket citeras af Setälä, att Sverge då varit obebodt
och erhållit sin befolkning först från och med det fjärde
århundradet f. Kr., men prof. Setälä synes på goda grunder

icke vilja gå med på detta egendomliga antagande, som en-
dast stöder sig på. några ytterligt problematiska konstruk-
tioner och fullständigt ignorerar alla den arkeologiska forsk-
ningens resultat. För sin mening om det germanska språ-
kets ålder i Sverge torde han kanske närmast komma att
anföra sannolikhetsskäl af samma 1 art, som förut i härmed
sammanhängande frågor framstälts af d:r Ralf Saxen i hans
afharldling "Finska lånord i östsvenska dialekter" 1895 — 98
(särskildt s. 273—4) och som återges i prof. Setäläs artikel
i Ateneum. D:r Saxen sammanfattar sin åsikt i följande
fråga: "Huru vore det möjligt att antaga, att ett folk, som
hitflyttat [till Finland] åtminstone 1500 år förrän man kan
antaga tillvaron af ett från öfriga germanska språk skildt
skandinaviskt språk och 2 1 / 2 årtusenden förrän det skandi-
naviska urspråket (urnordiskan) småningom började splittras
i skilda dialekter — huru vore det möjligt att antaga, att
detta folk nu talade svenska dialekter, ja dialekter, hvilka
enligt den främste kännaren af desamma egentligen äro att
anse som en och samma dialekt?" Under förloppet af en
så lång tidsrymd borde de germanska dialekterna i Finland
ha utvecklat sig till ett särskildt språk, som borde vara
vida skildt från svenskan.

Vid första anblicken kan det nog synas vara högeligen
märkvärdigt, att de germanska dialekterna i Finland värk-
ligen äro svenska dialekter och icke bilda något fristående
språk, och man blir fördenskull lätt böjd för att ä priori
antaga, att de svenskar, som tala dem, endast kunna vara
i ganska sen tid inflyttade. Ett något närmare skärskå-
dande af frågan visar dock det ogrundade i ett sådant an-
tagande. Vi ha ofvan påpekat, att sydvästra Finland i
forntiden på visst sätt var en geografisk enhet med Sverge,
i det att Åland och delvis också Kvarken fungerade som
brygga mellan de germanska elementen i Sverge och Fin-
land. De forna germanerna i sydvästra Finland stodo så-
lunda i fullständigt samma förhållande till sina stamfränder i
mellersta och södra Sverge, som germanerna i Norrland
eller germanerna uppe vid polcirkeln i det norska Nordland
eller Helgeland stodo till sina stamfränder i de sydligare

10

delarne af Skandinavien. Hafvet skilde icke på denna tid,
utan förband, och det var till sjös, utefter kusten, som den
lättaste vägen gick för spridandet af nya kulturmoment och
nya språkföreteelser. Och den korta öppna sträckan öfver
Ålandshaf, ett tt haf", där man ser från strand till strand,
kunde härvid icke utgöra något hinder. Vi måste sålunda
erkänna, att det från språklig synpunkt är fullständigt lika
rimligt, att de nuvarande finsksvenska dialekterna härstamma
från det urgamla germanska språket i Finland som att de
norrländska och helgeländska dialekterna härstamma från
det "urnordiska" språket i Norrland och Helgeland 1 . Vissa
af Sverges dialekter, särskildt de i Dalarne och på Gott-
land, ha visserligen haft en utveckling, som i ofantligt hög
grad skilt dem från de öfriga svenska dialekterna och gjort
dem till så godt som särskilda språk, och prof. Setälä vill
därutaf sluta, att äfven de finsksvenska dialekterna borde
ha undergått en liknande särutveckling, om de värkligen
vore direkta afkomlingar af det gamla germanska språket
i Finland. Men vi måste komma ihåg, att andra dialekter,
hvilkas områden äro ännu mera aflägsna från de södra de-
larna af Skandinavien än de nyssnämnda dialekternas, likväl
icke blifvit så märkvärdiga som dalskan och gottländskan,
så t. ex. just Norrlands och Helgelands dialekter. Ännu
torde likväl ingen ha yttrat några sådana tvifvelsmål an-
gående dessas härstamning som d:r Saxen och prof. Setälä
om de finsksvenska dialekternas, och ingen torde häller
kunna ifrågasätta, att de icke talas i en ytterst gammal
germansk bygd.

Den förnämste kännaren af de östsvenska dialekterna,
mag. O. F. Hultman, har i sitt stora arbete om dem kom-
mit till det resultat, att de i grunden äro en och samma
dialekt och att deras urhem på andra sidan Östersjön måste
sökas inom ett jämförelsevis trångt begränsadt område, icke
på vidt skilda häll 2 . Häraf drager prof. Setälä den mycket

1 Det urnordiska språket var det ännu enhetliga språk, som talades
af skandinaverna under tiden före c:a 700 år e. Kr. och ur hvilket de olika
skandinaviska språken och dialekterna sedermera framgingo.

2 Det måste emellertid i förbigående erkännas, att det för en utan-

11

riktiga slutsatsen, att de måste ha skilt sig från andra
svenska dialekter vid en tidpunkt, då icke allenast forn-
svenskan differentierat sig från andra skandinaviska språk,
utan äfven dialektolikheter inom svenska språket själft bör-
jat framträda. Prof. Setälä borde emellertid också ha sagt,
att denna goda regel äfven gäller hvarenda svensk dialekt
inom Sverge. Icke ens de "svensk-svenska" dialekterna äro
äldre än vikingatiden och den af prof. Setälä anförda egen-
domligheten bevisar precis lika litet för svenskarnes ålder
i Finland, som den gör det för deras ålder i Norrland eller
Gestrikland eller Värmland. Och såsom vi redan tillräck-
ligt många gånger betonat, stod det sydvästra Finland i
forna tider i samma geografiska förhållande till mellersta
och södra Sverge som Norrland eller Gestrikland eller Värm-
land och var sålunda äfven det en del af "Ur-Sverge".
Det må gerna erkännas, att det är underbart, att ett
språk har kunnat en längre tid talas öfver ett så oerhördt
vidsträckt område som det urnordiska och utveckla sig rela-
tift likformigt utan att sönderfalla i några delspråk. Men
då alla kända fakta tala härför, måste vi böja oss för dem.
Hur det har gått till, därom må de lärde tvista. Om det
har berott därpå, att befolkningen under den urnordiska
tiden ännu icke var så synnerligen stabil, hvarigenom nya
språkföreteelser hade lättare att på kort tid sprida sig öf-
ver hela området, än hvad de sedan hade, sedan landet blif-
vit föremål för fast bebyggelse — eller om det har berott
på andra orsaker, därom kan man på forskningens nuva-
rande ståndpunkt endast yttra förmodanden. Det område,
på hvilket det urnordiska språket lefvat och utvecklat sig,
har i söder omfattat Danmark, i öster sträckt sig ända till
de trakter, där finnarne upptogo sina talrika urnordiska

förstående är svårt att fatta, hur denna slutsats skall kunna förlikas med
det obestridliga faktum, att å ena sidan de finsksvenska dialekterna ha
vissa egendomligheter gemensamma med de norrländska och å andra sidan
en sådan egendomlighet som det hårda uttalet af k, g i ord som känna,
gädda (således ej tjänna, jädda) är gemensam för estsvenskan, dialekterna
i Egentliga Finland och på Åland o. s. v. och dialekterna i mellersta Upland
från Roslagen till Enköpingstrakten och på Södertörn.

12

lånord, och i norr sträckt sig ända till Nordkap, ty lap-
parne ha redan i urnordisk tid lånat namnet på Magerön,
på hvilken Nordkap ligger, från skandinaverna. Det är
icke häller blott i sen urnordisk tid, som skandinaverna
sammanträffat med lapparne i det arktiska Norge, utan i
mycket tidig sådan, hvilket bevisas däraf, att det ord, som
nu på norska heter vog (en vikt på omkring två pund), lå-
nats till lapska (viekko) i en tid, då det ännu hade ett långt
e. Denna tid är t. o. m. så aflägsen, att icke ens de äldsta
urnordiska runinskrifterna ha kvar något sådant långt e;
långt e bör ha öfvergått till ett långt a (hvaraf sedan norska
å, o) redan före år 300 e. Kr. Och såsom både de nordiska
runinskrifterna och lånorden i lapskan och lånorden i fin-
skan och den ur senare språkliga data uppkonstruerade ur-
nordiska språkformen visa, har det urnordiska språket i det
hela taget varit detsamma öfver hela detta område.

Det är också underbart, att ett språk, som är utbredt
öfver ett ofantligt område, ändock kan utvecklas på ett
relatift likartadt sätt öfver hela detta område. Men äfven
härför kan exempel anföras. Språkvetenskapen visar med
absolut säkerhet, att under eller efter den urnordiska tiden
ett a i andra stafvelsen i lapskan i vissa fall öfvergått till
ett e och i andra fall bibehållits, och detta har skett lik-
formigt öfver åtminstone den del af det dåvarande lapska
området, som sträckte sig från Lapplands södra gräns till
och bortom Enare träsk, ett område, som är minst lika
stort som halfva Sverge. Och det skedde till på köpet i
trakter, där kommunikationerna voro särdeleé svåra, och
hos ett folk, som stod på ett mycket lågt kulturstadium.

Det är slutligen också underbart, att ett språk under
ytterligt lång tid kan behålla sig relatift oförändradt, men
äfven härför kunna positiva exempel anföras. Ett särdeles
belysande sådant är litaviskan, där det öfverflödar af mång-
tusenåriga ålderdomligheter och där bl. a. ordens första
stafvelse, " stamstafvelsen " , bibehållits i det hela taget oför-
ändrad ända från indoeuropeisk tid, så och så många tusen
år igenom.

Då man betänker, att en sådan märkvärdig konserva-

13

tism värkligen kan konstateras hos ett språk, och då man
vidare kommer ihåg, att det fins positiva exempel på att
ett språk kan utveckla sig relatift likformigt, ehuru det är
spridt öfver ett vidsträckt område, så måste tydligen allt
tal om det aprioristiskt orimliga i att de finsksvenska dia-
lekterna skulle kunna ha utvecklat sig ur Finlands gamla
germaners språk, förfalla såsom oberättigadt.

Då man tydligen kan och måste göra samma slutled-
ning rörande det svenska språket i Sverge, skall det bli
af stort intresse att taga del af prof. Setäläs utlofvade ar-
tikel om det oantagliga i att Sverges svenska befolkning
skulle kunna härstamma från det folk, som bodde i landet
2,000 år f. Kr. Vi äro förvissade om att han kommer att
framställa icke blott aprioristiska, utan äfven positiva skäl
för sin mening. De aprioristiska skälen låta nämligen, så-
som vi sett, alltför lätt kullkasta sig genom anförande af i
värkligheten förekommande, analogiska fall

Innan vetenskapens gamla ståndpunkt på positiva grun-
der bevisats vara ohållbar, torde vi väl sålunda få kvarstå
på densamma och antaga, att Sverges befolkning vid nyss-
nämnda tid var germansk eller åtminstone talade den dia-
lekt af det indoeuropeiska språket, hvarur sedan det ger-
manska språket utvecklade sig. De tidsåldrar, som ligga
ännu längre tillbaka i tiden, undandraga sig tillsvidare all
diskussion.

Prof. Setälä förnekar öfverhufvud hela tillvaron af
svenskar eller en svensk nationalitet före tionde århundra-
det efter Kristi födelse och vill på detta sätt f rånkänna den
forna germanska befolkningen i Finland dess "svenskhet"
— om nämligen öfverhufvudtaget någon sådan germansk
befolkning existerat. Hans resonemang beror emellertid
här tydligen på ett förbiseende. Svenskar ha funnits långt
innan det funnits något särskildt svenskt språk till skilnad
från danskt, norskt och isländskt språk. Ordet "svenskar"
är ju nämligen endast ett adjektiv af ordet "svear" och
dessa bägge ord äro alldeles liktydiga. Att de nuvarande
svenskarne äfven omfatta de gamla götarne, invärkar icke

14

härpå, enär detta förhållande uppkommit genom den i sen
tid försiggångna sammansmältningen af de båda stammarne
till ett folk och ett rike. Och så långt tillbaka Sverges
skrifna historia går, så länge känner man också svearne.
Redan Tacitus talar om Suiones och man har intet skäl att
antaga, att icke dessa äro identiska med de senare förfat-
tarnes svear- Denna stam har säkerligen också funnits långt
före Taciti tid, men åtminstone har den existerat som en
särskild stam under den äldre järnåldern och vi måste väl
då också antaga, att äfven sydvästra Finlands germaner,
åtminstone under den äldre järnåldern, tillhört densamma.
Om man i det allra längsta vill streta «emot att gifva dem
namnet svear eller svenskar, så kan man ju säga, att deras
stamnamn återspeglas i ordet Buotsi, hvarmed finnarne be-
nämna Sverge, men om detta ord värkligen, såsom allmänt
antages, sammanhänger med det svenska Roslagen, så är
icke häller därmed mycket vunnet.

Sedan vi sålunda närmare skärskådat frågan om hvil-
ken nationalitet befolkningen i sydvästra Finland under
stenåldern, bronsåldern och äldre järnåldern tillhört, och
funnit, att den måste ha varit germansk och åtminstone
under periodens sista tid svensk, så kommer det i ordningen
att undersöka, huruvida denna svenska befolkning funnits
kvar i Finland äfven under järnålderns yngre perioder. Om
den värkligen så gjort, måste de nuvarande svenskarne i
Finland tydligen vara direkta afkomlingar af landets ger-
manska stenåldersbefolkning.

I den något äldre finska arkeologiska litteraturen sä-
ges det, att fornforskningen icke känner några spår af nå-
gon svensk befolkning i Finland under den yngre järnåldern
och att alla underrättelser i stället visa, att de nuvarande
svenska kusttrakterna vid denna tid varit i finnarnes våld 1 .
Finlands finska befolkning skulle ha kommit dit bortemot
år 700 e. Kr. och den forna germanska befolkningen skulle
ha fullständigt utträngts at finnarne eller åtminstone upp-
sugits af dem. En senare tids litteratur yttrar sig emeller-

1 Så uttalar sig t. ex. Aspelin i Suomi II, 15, 8. 35(J.

15

tid härom med mycket större försiktighet. I texten till
Atlas öfver Finland 1899 säger mag. Hackman, att man
icke med ledning af fornfynden kan skönja något tvärt af-
brott i kulturutvecklingen, sådant det skulle betingats af
en våldsam invasion af ett eröfrande folk, utan att snarare
ett oafbrutet sammanhang kan påvisas mellan de äldre och
de yngre perioderna af järnåldern. De äldsta graflfälten och
fyndorterna för de öfriga jordfynden från den tidigare delen
af denna tidrymd ligga fortfarande i de gamla kulturtrak-
terna i sydvästra Finland. Äfven i slutet af perioden fram-
stå dessa trakter genom fyndens talrikhet såsom landets
tätast befolkade och bäst odlade bygder. Den invandring
af finnar, som under denna tid måste ha egtrum, kan knap-
past hafva haft karaktären af en hastig eröfring, utan måste
ha försiggått långsamt, kanske under loppet af flera år-
hundraden. Prof. Montelius har dessutom i sin ofvannämnda
artikel yttrat, att man från vikingatiden, d. v. s. enligt
hans datering från omkring år 800 till det ll:te århundra-
dets slut, i Finland icke endast funnit arbeten alldeles lika
de skandinaviska, utan också sådana, som visserligen mer
eller mindre likna de nordiska, men som. icke i detaljerna
alldeles lika förekomma i Skandinavien. Det är således
typer eller varianter, som hafva sitt ursprung i Norden eller
närmare bestämdt i Sverge, men som utvecklat sig i Fin-
land, där de fått u en lokal färg". Förekomsten af sådana
lokala typer är just hvad man skulle vänta, om svenskar,
hvilka alltjämt stodo i förbindelse med moderlandet, sedan
länge bott i Finland. (På samma sätt ha de gottländska
fornsakerna från vikingatiden en allmän likhet med forn-
sakerna från det svenska fastlandet, men många äro af så
afvikande former, att de lätt igenkännas såsom gjorda på
ön; de ha emellertid då alltid utvecklat sig ur tidigdre ty-
per, som varit gemensamma för Gottland och andra delar
af Sverge.) Fynd af rent svenska liksom af svensk-finska
typer från vikingatiden ha gjorts främst i kusttrakterna af
Vasa och Åbo län, men äfven i det inre af landet och på
Åland. Äfven från tiden mellan den äldre järnålderns slut
och vikingatidens början har man påträffat en mängd forn-
saker af svensk typ i Finland.

16

Från arkeologiskt håll har detta yttrande af prof.
Montelius icke blifvit motsagdt och det torde sålunda få
anses representera fackmännens nuvarande mening om forn-
sakerna från Finlands yngre järnålder, d. v. s. om forn-
sakerna af skandinavisk typ, ty såsom prof. Montelius själf
anmärker, ha äfven en mängd fynd af andra icke-skandi-
naviska typer gjorts, särskildt i östra delarne af landet.
Hvad kan då detta arkeologiska resultat lära oss angående
befolkningens nationalitet i Finland under den yngre järn-
åldern? Så vidt jag förstår, kan det icke säga något
annat än att hvad sydvästra Finland beträffar, de gamla
nationalitetsförhållandena i stort sedt kvarstått oförän-
drade, under det att särskildt i öster äfven en finsk befolk-
ning allt mer och mer börjar framträda. Den skarpa skil-
nad mellan den svenska och den icke-svenska befolkningens
kultur, som var så karaktäristisk för de föregående perio-
derna, försvinner nu så småningom och i och med detsamma
blir det svårare och till slut väl omöjligt att med hjälp af
fornsakerna bestämma befolkningens nationalitet. Vi måste
sålunda se oss om efter andra hjälpmedel härför och ha dä
att vända oss till historien och språkvetenskapen.

Historien kan emellertid icke gifva oss mycken led-
ning härutinnan. Den talar visserligen om en synnerligen
liflig förbindelse mellan Sverge och länderna öster om Öster-
sjön, men ger oss inga direkta underrättelser om nationali-
teten hos Finlands befolkning. Vi kunna med ledning af
historien endast (med prof. Montelius) säga, att det hade
varit i hög grad öfverraskande, om nordborna — samma
folkstam som under denna tid med vapen i hand skaffade
sig nya bostäder inom de gamla kulturländerna i västra
Europa lika väl som i Kyssland och på många andra ställen
— om dessa nordbor skulle ha låtit sig förjagas af finnarne,
hvilka efter allt att döma då stodo på ett lägre kultur-
stadium och i allmänhet väl icke voro i besittning af så
utmärkta vapen som svenskarne. Först ganska långt fram
i tiden kan man af de historiska underrättelserna sluta sig

17

till något om befolkningens nationalitet. Så torde väl åt-
minstone en del af de hedningar, som omnämnas i Egent-
liga Finland under biskop Henriks och biskop Tomas* tider,
ha varit värkliga finnar och icke svenskar, och de tavaster,
om hvilka det berättas i allehanda källor från 1200-talet,
voro naturligtvis identiska med nutidens tavaster. Kare-
lerna i östra Finland uppträda redan långt förut i historien ;
deras finska börd är ju obestridlig.

Många flera upplysningar än historien har språkveten-
skapen att gifva oss. En del af de språkvetenskapliga
undersökningar, som böra anställas i och fqr belysandet af
denna fråga, ha visserligen ännu endast påbörjats och andra
icke ens hunnit så långt, men man torde dock redan kunna
med ganska stor bestämdhet säga, hvarthän resultaten af
-dessa undersökningar i hufvudsak komma att peka. Man
har här särskildt att fästa sig vid de lånord af alla slag,
som finnarne upptagit från sina germanska grannar eller
som dessa i sin ordning upptagit från finnarne och hvilka
ord bära vittne om den tid, vid hvilken beröringen mellan
de bägge folkstammarne börjat. Först torde det då vara lämp-
ligt att närmare skärskåda de germanska lånorden i finskan.

Det är en sedan gammalt känd sak, att man i de
*västfinska" språken, i finskan, karelskan, estniskan, livi-
skan o. s. v., träffar en mängd ord af germanskt ursprung.
Såsom af prof. Vilh. Thomsens epokgörande undersökningar
framgår, finnas sådana lånord fråfti olika tider. En stor
mängd sådana äro af mycket ungt datum, andra åter mycket
gamla och det är med dessa senare vi här ha att göra.
Dessa gamla lånord äro upptagna i "samfinsk" tid, d. v. s.
i en tid, då alla de nuvarande västfinska språken och dia-
lekterna ännu icke hade utvecklat sig, utan då alla väst-
finnar talade ett och samma språk, om ock möjligen redan
med några smärre dialektiska differenser. Det ser dess-
utom ut, som om man äfven i dessa gamla lånord hade att
skilja mellan två olika lager, ett lager, som visar tillbaka
på en gotisk källa, och ett som visar tillbaka på en
Airnordisk källa, d. v. s. till det språk, som talades af

18

Skandinaviens (och naturligtvis då också Finlands) ger-
manska innevånare under tiden före c:a 700 år e. Kr.
Spåren af gotiskt inflytande äro emellertid ganska få. Det
enda af dem, som för närvarande kan anses säkert, är före-
komsten af ett a i slutet af en del ord {multa "mull",
neula "nål" och några andra), där man skulle kunna vänta
o eller w, om de voro lånade från urnordiskan. Samma a
finner man i motsvarande ord i gotiskan, sådant detta
språk framträder hos Vulfila och de öfriga gotiska skriben-
terna från och med 4:e årh. e. Kr. Språkets utseende vid
den tid, då goterna ännu sutto vid Weichsel och dess myn-
ning, är alldeles obekant; dock torde man väl få antaga,
att det nyssnämnda a utvecklat sig ur det föregående o
redan innan goterna lemnat Weichsellandet, hvilket torde
ha skett omkring midten af 2:dra årh. e. Kr.

Vid hvilken tid finnarne upptogo de gotiska lånorden,
är svårt att närmare bestämma. Så mycket torde emel-
lertid vara tämligen säkert, att de gotiska lånorden äro
yngre än de i samfinsk tid upptagna litaviska lånorden,
när nu sedan dessa månde hafva upptagits. Man vet ej
häller något säkert angående de trakter, där den finsk-
gotiska beröringen egt rum. I de trakter, där de histo-
riska källorna förlägga goterna, kan det icke' ha skett,
emedan de litaviska folken fullständigt skilde finnarne från
germanerna vid Weichsel. Det omtalas visserligen, att
den östgotiske konungen Ermanarik (död 375) utsträckte
sitt välde äfven öfver finnar (Thiudos) och mordviner (Mor-
dens) och andra finsk-ugriska folk, men detta herravälde
måste ha varit af alltför kort varaktighet och svag inten-
sitet för att ha kunnat invärka något på finnarnes språk,
hvilket äfven visas däraf, att inga gotiska lånord kunnat
påvisas i mordvinskan. Det återstår då endast att antaga,
att finnarne fått sina gotiska ord från de germaner, som
representerat den tidigare järnåldern i Östersjöprovinserna.
Från tiden före Kristi födelse känner man endast stenålders-
fynd från dessa trakter. Redan då torde väl det nuvarande
litavisk-lettiska området i Kurland och södra Lifland ha
varit upptaget af någon litavisk folkstam, enär de äldsta

19

historiska källorna (Tacitus) bestämdt förlägga litaverna till
Östersjöns sydöstra kust. Hvilken nationalitet Estlands
och norra Liflands stenåldersbefolkning tillhörde, är obe-
kant, men alldeles omöjligt är det dock icke, att den varit
finsk; om den varit litavisk och sedan undanträngts af fin-
narne (esterna), borde man anträffa gamla Ii ta viska ort-
namn i dessa trakter, hvilket man, så vidt kändt är, ännu
icke lyckats göra. Från och med tiden omkring Kristi
födelse uppträder emellertid också ett högt utveckladt järn-
åldersfolk här och där i Östersjöprovinserna, ett folk med
utpräglad germansk kultur, som tycks ha kommit från
sydväst och väl sålunda varit af gotiskt ursprung. Det
germanska elementet försvinner sedan efterhand och i dess
ställe uppträda särskilda estniska, liviska och lettisk-lita-
viska järnålderskulturer och man måste sålunda antaga, att
de inflyttade germanerna uppgått i landets urbefolkning.
Det ligger nu nära tillhands att antaga, att det är ifrån
dessa germaner, som finnarne erhållit sina gotiska lånord.
Förutom till finnarne ha goterna äfven till sina litaviska
grannar afgifvit en del lånord, men beklagligt nog har det
inflytande, som de utöfvat på litaverna, ännu icke blifvit
föremål för någon ingående undersökning, en undersökning,
hvars resultat skulle vara lika intressanta för den ger-
manska som för den baltiska och medelbart för den finska
språkvetenskapen. Att döma af prof. Thomsens uttalanden
i "Beröringer mellem de finske og de baltiske sprog", s.
36 torde emellertid dessa gotiska lånord i litaviskan icke
vara så alltför många, färre än de i de slaviska språken
förekommande. Man måste häraf draga den slutsatsen, att
det gotiska språkets inflytande på det samfinska varit
ganska obetydligt och att man sålunda icke får förklara
några andra gamla germanska lånord i finskan vara gotiska
än de som ovilkorligen måste vara det (i följd af sitt nyss-
nämnda slutande a i st. f. o, u).

Vi kunna emellertid icke räkna med gotiska lånord i
finskan annat än under den förutsättningen, att de ofvan-
nämnda germanska forn sakstyperna i Östersjöprovinserna
härröra från ett inflyttadt germanskt folk och icke blott

20

ifrån ett germanskt kulturinflytande. Om det en gång
kommer att visa sig, att vi icke ha att göra med något
germanskt folk i nyssnämnda trakter under den tidigare
järnåldern, så måste vi tydligen förneka vederbörande lån-
ords gotiska karaktär och söka att på något sätt förklara
dem såsom urnordiska, skandinaviska. I så fall skulle man
bli nödsakad att uppkonstruera en eljes okänd urnordisk
dialekt med ett a i st. f. o i de här anförda orden. En
sådan urnordisk dialekt skulle utveckla sig till en forn-
svensk dialekt utan s. k. w-omljud (jfr forngutniskan, hvars
område pekar mot Estland) och w-brytning. Men äfven
om dessa mångomtalade lånord värkligen äro gotiska, visa
de ändock ytterst tillbaka på Skandinavien. Det är ju
nämligen en gammal åsikt, som nyligen blifvit ytterligare
bekräftad af Kossinna i Indogerm. Forschungen VII och som
torde vinna allt mer och mer terräng, att goterna en gång
i världen kommit till Weichsellandet från Skandinavien,
och då skulle äfven de gotiska lånorden i finskan ytterst
vara komna från detta samma — Sverge.

Jämte de gotiska eller pseudogotiska lånorden finnas,
såsom redan blifvit nämndt, äfven en mängd urnordiska lån-
ord, hvilka tydligen blifvit upptagna i samfinsk tid, således
innan de nuvarande västfinska språken (finska, karelska,
vepsiska, votiska, estniska, Ii viska) skilt sig från h varandra.
Det blir då frågan om, luvar dessa lånord upptagits. Enligt
det vanliga antagandet, hvilket äfven återges af prof. Setälä
i hans artikel i Valvoja och Ateneum, ha de urnordiska
lånorden upptagits före finnarnes bosättning i Finland och
sålunda i de trakter, som de därförut innehaft. Dessa
trakter bestämmas af prof. Thomsen såsom liggande öster
om det nuvarande Lifland och Estland, ungefär från Finska
viken och Ladoga i norr till nedemot Duna i söder. Här
skulle finnarne ha bott samlade ännu under de första århun-
dradena af vår tideräkning och härifrån ha de spridt sig
öfver sina nuvarande boningsplatser så tidigt, att de om-
kring, år 800 i stort taget böra ha fått den utbredning de
nu ha. I dessa trakter böra alltså också de urnordiska
lånorden ha upptagits. Den stora mängden och mångfal-

21

digheten af dessa lånord kan vidare, såsom prof. Thomsen
påpekar, omöjligen föras tillbaka till endast tillfälliga besök
i landet, till handelsresor eller ännu mindre till krigiska
vikingatåg; den kan blott vara en följd af ett långvarigt
och stadigt samlif med ett mäktigare och mera kultiveradt,
sannolikt närmare hafvet boende folk, och detta folks språk
torde väl också ha varit allmänt förstådt bland finnarne,
hvilket särskildt framgår af det noggranna återgifvandet
och bevarandet af de lånade orden.

Prof. Thomsens åsikt leder sålunda nödvändigtvis till
uppkonstruerandet af ett omkring den innersta delen af
Finska viken boende germanskt eller rättare skandinaviskt
folkslag, ett folk, hvarom vi för öfrigt veta absolut ingen-
ting och om hvilket icke ens arkeologin kan ge oss någon
som hälst upplysning *. Detta måste tydligen betänkligt
rubba tilltron till hela teorin om platsen för de urnordiska
lånordens upptagande i finskan. A priori taget vore det
naturligtvis det sannolikaste att förlägga upptagandet af
de urnordiska lånorden till Finland, där man ju sedan gam-
malt har ett skandinaviskt folk boende och där man sålunda
icke behöfver uppkonstruera ett helt nytt folk. Ett något
närmare skärskådande af frågan visar också, att ett sådant
antagande synnerligen lätt och otvunget låter förena sig
med de föreliggande fakta och att dessa till och med ganska
direkt fordra en sådan lösning af frågan.

Ett af de förnämsta skälen för förläggandet af det
samfinska folkets hem till trakterna söder om Ladoga har
man funnit däruti, att namnet på eken är gemensamt för
de västfinska folken, mord vinerna och tjeremisserna. Fin-
narne måste sålunda i gammal tid ha bott på ett område,
där detta trädslag var kändt, och därifrån spridt sig mot
norr. Nu går nordgränsen för eken från den innersta delen
af Finska viken mot sydost och därpå vidare mot öster

1 Först långt fram i den yngre järnåldern träffar man tydliga spår
af germaner i dessa trakter och längre mot öster, men dessa germaner äro
tydligen att identifiera med de vikingar, 30m grundade ryska riket och
drogo i härnad mot Konstantinopel.

22

eller ostsydost genom de södra delarna af guvernementen
Jaroslav och Kostroma etc. Ergo ha finnarne bott söder
om denna linie. Tydligt är emellertid, att detta resonne-
mang icke nödvändigt behöfver gälla de finnar, som det
här är fråga om, nämligen de vid tiden omkring Kristi
födelse och strax därefter lefvande finnarne. Det kan likaså
gerna gälla en betydligt tidigare period. De finnar, som
lefde under de första århundradena af vår tideräkning, be-
höfde ingalunda alla känna eken af egen åskådning, äfven
om de kände dess namn. På samma sätt ha de uppåt lap-
parnes trakter boende skandinaverna redan i urnordisk tid
känt ekens namn, hvilket bevisas däraf, att lapparne vid
denna tid lånade detta ord af dem. Och ändå låg syd-
gränsen af lapparnes område då på ett afstånd af 40 — 50
mil från ekens nordgräns. Detsamma kan uppenbarligen
ha varit fallet äfven hos finnarne och man kan sålunda
icke få något värde för finnarnes nordgräns vid tiden för
Kristi födelse genom studerande af de i deras språk före-
kommande trädnamnen.

Man antager vidare, att det samfinska folket vid tiden
för de urnordiska lånordens upptagande ännu i. det hela
taget bildat en enhet och bott samladt inom ett relatift
inskränkt område, detta enär det urgamla germanska infly-
tandet visar sig ha varit ungefär lika starkt öfver hela
den västfinska stammen. Detta sistnämnda påstående är
emellertid icke med värkliga förhållandet överensstäm-
mande. De germanska lånord, hvilka man har anledning
antaga vara af här omförmälda gamla datum, äro så föga
jämnt spridda öfver det västfinska språkområdet, att man
i estniskan saknar omkring en tredjedel af de i finskan före-
kommande lånorden, åtminstone att döma efter framställ-
ningen i prof. Thomsens "Einfluss der germanischen sprachen
auf die finnisch-lappischen". Detta kan icke bero på att
man ännu icke känner estniskans ordförråd tillräckligt,
enär väl Wiedemanns lexikon måste anses vara nog så
stort och rikhaltigt, och det kan icke häller fullständigt
bero därpå, att alla dessa ord förr funnits i estniskan, men
sedan kommit ur bruk — därtill kan man bl. a. sluta däraf,

23

att de litaviska lånord, som finnas i finskan, men saknas i
estniskan, äro mycket få, så att procenttalet af dessa ord,
jämförda med hela antalet litaviska lånord, är flera gånger
mindre än procenttalet af de gamla germanska lånord, som
saknas i estniskan. Det här omförmälda förhållandet torde
icke kunna förklaras annorlunda än att den del af det sam-
finska området, där de germanska lånorden upptogos, var
ganska långt aflägsen från den del af detsamma, där esterna
(eller de blifvande esterna) bodde. Man måste sålunda
finna det möjligt, ja, till och med sannolikt, att de ifråga-
varande lånorden upptagits i Finland, icke i landet söder
om Ladoga. Till esternas förfäder ha de i så fall kommit
dels genom Ingermanland, dels öfver Finska viken; de
arkeologiska fynden visa nämligen på en liflig förbindelse
mellan länderna på norra och södra sidan om denna hafsvik
under den yngre järnåldern. Äfven om det samfinska folkets
område på denna relatift sena tid var betydligt större än
hvad det förut varit, hade det dock ännu icke blifvit så
vidsträckt, att icke ett värdefullare lånord med största
lätthet kunde vandra från dess ena ända till dess andra.
Om man fasthåller vid de slutsatser, till hvilka de
nyssnämnda förhållandena gifva anledning, får man också
en lätt och otvungen förklaring till den anmärkningsvärda
omständigheten, att man funnit en så påfallande stor mängd
stenredskap på Ladogas nordvästra och västra strand. En-
ligt mag. Hackman har ensamt i Keksholms härad öfver
1,000 sådana hittats, hvilket är så mycket mera anmärk-
ningsvärd^ som man i hela S:t Michels län och den norr
om Salpausselkä belägna delen af Viborgs län knappast
funnit ett hundratal stenredskap. Äfven i guvernementet
Olonetz, mellan Ladoga och Onega, har man funnit många
stenredskap och enligt prof. Aspelin är det endast här man
träffar den östfinska stenåldersgruppens flesta redskapstyper
tillsammans inom samma område, under det att de inom
Finland icke äro alla lika jämnt utbredda. Denna äfven i
förhållande till sydvästra Finland ovanligt stora rikedom
på stenredskap i Ladogatrakten måste hafva sin förklaring.
Mag. Hackman påpekar, att den delvis förklaras därigenom,

24

att stenåldern här haft en så lång varaktighet, enär metall-
fynd först så sent som på 900 — 1000- talen e. Kr. börja
uppträda här i ett någorlunda betydande antal. Men
lika länge, om icke längre, har stenåldern varat i de inre
delarne af Finland och där träffar man ändock icke så
många stenredskap. Förklaringen härtill synes mig ligga
däruti, att befolkningen i det inre af landet var nomadi-
serande eller åtminstone ett jagar- eller fiskarfolk, under
det att befolkningen på Ladogas stränder var mera bofast
och stabil, äfven om väl den också till en stor del lifnärde
sig af fiske. Men en sådan olikhet i lefnadssätt inom om-
råden, som ligga hvarandra ganska nära, vill också gerna
föra tanken på en olikhet i nationalitet och jag skulle där-
för vilja vedervåga den hypotesen, att vi i stenfynden från
Ladogas stränder och från Olonetz ha att göra med minnen
från finnarnes stenålder, under det att vi i de inre delarne
af landet väl ha att göra med lapparnes stenålder.

Det är särskildt att märka, att det genom ett sådant
antagande också blir möjligt att bestämma den trakt, där
lapparne antagit sitt nuvarande finsk-ugriska språk. Såsom
språkvetenskapen visar, står nämligen lapskan synnerligen
nära finskan, till och med så nära, att man måste antaga, att
de bägge språken för ett par tusen år sedan voro åtmin-
stone i allt väsentligt identiska med hvarandra. Antropo-
logiskt taget kunna emellertid icke finnar och lappar vara
nära släkt med hvarandra och man måste därför antaga,
att de senare en gång i forntiden antagit de förras språk.
Detta förutsätter en långvarig och synnerligen intim berö-
ring mellan de bägge folken, men möjligheterna för en
sådan beröring synas bli ganska små, om man förlägger
"urfinnarne" till trakterna söder om Ladoga. Några egent-
liga skäl för att lapparne en gång i tiden skulle ha gått
så långt mot söder, kan man nämligen åtminstone ännu
icke förebringa. Så mycket lättare förklarlig blir åter
denna beröring mellan lappar och finnar, om man kan låta
finnarnes område i gammal tid sträcka sig ända till Ladogas
norra strand och till Olonetz, ty ifrån dessa trakter känner
man lappar ännu i historisk tid. Ofvan har redan om-
nämnts, att det funnits lappar på Sajmens stränder ända in

25

på 1500- och 1600-talen, och ifrån 1300-talet stammar en
berättelse af en rysk munk om alla de vedervärdigheter
han haft att utstå af finnar och lappar vid Onegasjön.

Huru långt tillbaka i tiden den rika stenålderskul-
turen vid Ladoga och i Olonetz går, är ännu obekant.
Omöjligt är det ju icke, att den kan vara ännu äldre än
den germanska stenålderskulturen i sydvästra Finland, och
i så fall skulle finnarne ha kommit till sin del af Finland
kanske tidigare än svenskarne — eller låtom oss då säga
germanerna — till sin del. Obekant är det också, i hvilket
förhållande denna förmodade finska stenålderskultur står
till den ålderdomliga sten- och ben-kultur, som represen-
teras af fynden från Ladogakanalen, Kunda på Estlands
norra kust och Rinnekalns, Arrasch m. fl. ställen i Lifland.
Slutligen äro också de arkeologiska förhållandena i de
trakter söder om Ladoga och öster om Estland och Lifland,
där finnarnes urhem antages hafva legat, ännu i det hela
taget okända och ostuderade. De af Brandenburg och Iva-
novskl företagna vidlyftiga gräfningarna i trakten närmast
söder och sydost om Ladoga och i nordvästra Ingerman-
land ha bräkt i dagen en mängd föremål från en mycket
ung järnålder, men om stenålderskulturen i samma trakter
vet man ännu så godt som ingenting och arkeologien torde
sålunda för närvarande icke kunna säga något om det eller
de folk, som bott här under den tid, som nu särskildt skulle
intressera oss, nämligen tiden närmast efter Kristi födelse.
Hvem vet, om icke till och med den mening om platsen
för finnarnes urhem, som den gamle D. E. D. Europwus
en gång i tiden uttalade, skulle kunna komma till heders
igen? Han letade öfverallt med största nit och brinnande
tro efter finska och "ugriska" ortnamn, men icke ens han
kunde finna några minnen efter finnar i de trakter långt i
söder, där efter det vanliga antagandet deras urhem skall
ha legat. Han trodde, att det sträckt sig från Onegafloden
i öster på bägge sidor om Onegasjön och utefter Ladogas
södra strand, trakten kring Neva och den ingermanländska
kusten bort öfver Estland i väster, och fann inga finska
namn i Ladogatrakten söder om staden Tichvin och det

26

ställe, där Moskvajärnvägen går öfver floden Volchov.
I Nevatrakten gingo de icke längre mot söder än omkring
20 verst från floden *. Om dessa sistnämnda uppgifter äro
riktiga, hvarpå man kanske icke får tvifla alltför mycket,
skulle man få ett icke oväsentligt argument emot prof.
Thomsens hypotes om platsen för finnarnes urhem, d. v. s.
om platsen för deras hem under de första århundradena
efter Kristus, hvarom det här är fråga. Hvar de förut
bott och på hvad sätt luckan mellan finnarne och deras
sydöstra stamfränder muromerna och mordvinerna skall ut-
fyllas, därom förmäler historien tillsvidare ingenting.

De urnordiska lånordens form visar, att de upptagits
i finskan under de första århundradena af vår tideräkning.
Man torde sålunda få antaga, att finnarne ungefår vid slutet
af den äldre järnåldern eller kanske något förr eller senare
spridt sig så långt mot väster i Finland, att de kommit i
en långvarig och intim beröring med de i den sydvästra
delen af landet boende svenskarne. Den stora mängden af
förefintliga lånord förklaras väl lättast, om man antager,
att åtminstone på många ställen en blandad finsk-svensk
befolkning uppstått, d. v. s. att finnar slagit sig ned midt
ibland svenskarne inom dessas gamla område. Utrymme
fanns det nog vid denna tid mer än tillräckligt af, äfven
där svenskarne setat sedan urminnes tider. För öfrigt torde
väl också vissa delar af landet ha kunnat koloniseras af
svenskar och finnar gemensamt, så att sålunda svenskarne
kommit dit från väster och finnarne från öster ; detta skulle
väl då särskildt ha varit fallet med vissa delar af Nyland,
dit befolkningen att döma af fornfynden (och landskapets
namn) synes hafva kommit i ganska sen tid.

En blandbefolkning af liknande art har vetenskapen

1 Jfr hans framställning i Suomi II, 8 och i Trudy II areheologitje-
skago sjäzda, St. Petersburg 187<J. Han säger sig också ha undersökt en
mängd graf högar i Tich vinska ujäsden sydost om Ladoga och därvid funnit
brakycephala, finska hufvudskålar endast inom gränsen för de finska ort-
namnen, under det att det utom denna gräns endast fanns dolikocephala
skallar.

27

för öfrigt konstaterat äfven i en annan del af de västfinska
stammarnes område, nämligen i Kurland. Den ursprung-
liga befolkningen var här öfverallt lettisk (från de en tid
möjligen förefintliga germanska elementen kunna vi här
frånse). Omkring midten af det första årtusendet e. Kr.
börja så finska folkstammar tränga fram äfven till dessa
trakter och sätta sig fast särskildt utefter kusten af Riga-
viken. Men ibland dessa finska Ii ver sutto letter kvar och
så småningom lettiserades de invandrade liverna, så att
för närvarande endast en obetydlig rest af dem finnes kvar
på Kurlands norra udde. Liviska ortsnamn finnas emeller-
tid kvar i betydlig mängd i Kurland jämte de lettiska och
visa, hur långt livernas område förut sträckt sig *.

Hur skulle då de språkliga förhållandena komma att
gestalta sig i trakter med blandad finsk-svensk befolkning
eller i trakter, där de' båda nationaliteterna kommit att
omedelbart gränsa intill hvarandra?

Först och främst skulle naturligtvis det mindre kulti-
verade folket komma att upptaga en mängd lånord, kultur-
ord och andra, af sina mera kultiverade grannar. Så har
också skett, i det att finnarne upptagit en mängd urnor-
diska ord af svenskarne. Finnarne voro ännu i det hela
taget ett stenåldersfolk, då de sammanträffade med sven-
skarne — detta visas både af fornfynden och af lånorden.
De kände förmodligen icke några andra metaller än brons
(vaski), men att döma af de fåtaliga bronsfynden på deras
gamla område torde äfven denna metall ha varit sällsynt
hos dem. Af svenskarne (goterna??) lärde de känna järn
(såvida de ej redan fått denna metall af litaverna), guld,
koppar, tenn och bly. Detta stämmer också ganska väl
öfverens med Taciti lifliga skildring af finnarnes " underbara
råhet och ömkliga fattigdom" under det första århundradet
af vår tideräkning. Svenskarne åter lefde redan i en högt
utvecklad järnålder och det är under dessa förhållanden
naturligt, att utbytet af språkligt material mellan de båda
folken nästan uteslutande skulle taga formen af lån från

1 Jfr Biélenstein, Die Grenzen des lettischen Volksstammes und der
lettischen Sprache, St. Petersburg 1892.

28

svenskarne till finnarne, under det att lån i motsatt rikt-
ning måste bli högst sällsynta 1 . Det är emellertid för-
hastadt att, som prof. Setälä gör i sin artikel i Ateneum,
förneka alla dylika gamla lån från finskan till svenskan.
Orden håp (båt), kappe, mjärde, påta, piga, pojke, pörte, ria,
isländska söta (strid), vacke måste vara mycket gamla lån
från finskan och åtskilliga af dem gå nog upp i urnordisk
tid. Somliga af dem häntyda för öfrigt också på en intres-
sant, men ännu icke studerad kulturströmning från öster
till väster, särskildt kanske beträffande fiskeri; på samma
sätt ha äfven ungrarne fört med sig en del nya fiskeme-
toder till Europa.

Först när finnarne så småningom uppnått samma kul-
turella ståndpunkt som sina svenska grannar, kunde en
starkare invärkan från finnarnes språk på svenskarnes börja
göra sig gällande. Men då hade svenskarne redan fått en
så stark politisk medelpunkt i mellersta Sverge, att ett
språkligt inflytande på densamma från öster icke vidare
kunde ifrågakomma, och vi få därför ganska få finska lån-
ord i fornsvenskan och det nysvenska högspråket. Endast
i de svenska dialekterna i Finland finna vi dem i öfverflöd
och därifrån ha de också i ganska stor mängd spridt sig
öfver K varken och möjligen också norr om Bottniska viken
till de norrländska dialekterna.

Förutom sådana lånord som de nu behandlade, d. v. s.
i allmänhet "appellativer", kunde vidare också en hop
egennamn, nomina propria, upptagas i finskan från sven-
skan och tvärtom. Så har också i mycket stor utsträck-
ning skett. De hithörande personnamnen ha visserligen
ännu icke blifvit systematiskt undersökta, men så mycket
kan man dock redan se, att sådana blifvit upptagna från
svenskarne sedan allra äldsta tider. D:r Saxen har på-
visat, att ordet Harald förekommer i ett ortnamn i Björne-
borgstrakten i formen Harjavalta 2 . Om denna etymologi

1 På samma sätt ha lapparne allt sedan urnordisk tid upptagit massor'
af lånord från nordborna, under det att man i de nordiska litteraturspråken
knappast torde kunna finna ett enda lapskt lånord.

- Samma ortnamn förekommer för öfrigt också i norra Ingerman-
land på udden väster om Oranienbaum.

29

är riktig, hvilket torde vara sannolikt, har ordet lånats i
urnordisk tid, enär den finska formen ljud för ljud öfverens-
stämmer med den urnordiska. Äfven andra liknande fall
kunna anföras och då materialet för dessa undersökningar
en gång blifvit samladt och genomforskadt, torde man få
exempel i mängd. Om åter finska personnamn blifvit upp-
tagna af svenskarne i gammal tid, torde vara mera osäkert.
Slutligen måste talrika spår af beröringarna mellan
finnar och svenskar finnas i ortnamnen i de trakter, där
de kommit i beröring med hvarandra. Finnarne hade,
såsom redan påpekats, godt utrymme att slå sig ned i de
trakter, som sedan gammalt innehades af svenskar, och
man kan därför vänta att finna en hop ortnamn, som upp-
tagits af finnarne från svenskarne eller af svenskarne från
finnarne, beroende på hvilken nationalitet till slut blef den
segrande i trakten. De förra, de finska ortnamnen af
germanskt ursprung, äro ännu icke undersökta eller ens
samlade och man kan därför icke göra något uttalande
eller bilda sig någon mening om dem. De senare åter, de
svenska ortnamnen af finskt ursprung, hafva blifvit före-
mål för en mycket intressant och värdefull undersökning
af d:r Ralf Saxen i hans arbete "Finska lånord i östsvenska
dialekter" 1895 — 98 (Svenska Landsmålen XI, 3). De
resultat, till hvilka han kommit, måste emellertid upptagas
cum granö salis, detta emedan han delvis utgått från orik-
tiga premisser och för att göra dessa premisser till viljes,
gjort en och annan betänklig rubbning i sin vetenskapliga
metod. Han anser nämligen, att arkeologin ej funnit något
spår af en svensk befolkning på Finlands fastland under
den yngre järnåldern, och försöker få sina språkliga resultat
att stämma härmed. Han måste emellertid erkänna, att
det likväl fins en hel del svenska ortnamn af finskt ur-
sprung, hvilka böra vara upptagna i urnordisk tid, enär de
finska grundformerna ännu i dag ha kvar ett ai eller au i
första stafvelsen, hvilket i de svenska ortnamnen motsvaras
af allehanda vokaler, som måste vara utvecklade ur ett
tidigare ai eller au. Dessa diftonger ha emellertid icke
funnits i de nordiska språken efter den urnordiska tidens

30

slut och man måste sålunda draga den slutsatsen, att hit-
hörande ord lånats från finskan i urnordisk tid, d. v. s. före
omkring år 700 e. Kr. På samma sätt finnes det också ett
ortnamn, i hvilket en endast i urnordisk tid förekommande
diftong eu återspeglar sig. Såsom exempel på hithörande
ord kunna nämnas Letala, Pemar, Replot, Töffsala, Houtskär,
Klövskog, Kjulo = finska Laitiala, Paimio, Baippaluoto, Tai-
vassalo, Hautasaari, Klaukkala, Köyliö (med öy ur eu). För
att komma ifrån dessa för språkmannen tydliga och klara
fakta griper då författaren till det betänkliga medlet att
säga, 'att dessa diftonger ha kvarstått oförändrade några
hundra år längre i det nordiska språket i Finland än i de
öfriga trakterna af Skandinavien. Det är icke nog med att
bara ett ljud skulle ha glömt sig kvar på detta sätt, hvil-
ket ju kunde vara något rimligare, utan hela tre ljud skulle
stanna kvar. Man kan icke kalla detta förfaringssätt för
annat än ett negerande af den språkvetenskapliga metoden
och språkutvecklingens lagbundenhet. Genom att på detta
sätt efter behag rycka några stycken ljudöfvergångar, "ljud-
lagar", några hundra år ned i tiden (eller hvarför icke lika
så gerna upp i tiden) gör man tydligen alla språkforsknin-
gens kronologiska resultat om intet och lägger oöfverstig-
liga hinder i vägen för ett historiskt, d. v. s. vetenskapligt
betraktande af språkets utveckling 1 . Det haltande i bevis-
föringen borde väl ha kommit d:r Saxen att tvifla på de
af honom använda premissernas riktighet och att icke så

1 Förf. söker stödja sin mening om att au stått kvar längre i Fin-
land än annorstädes genom att anföra en del ortnamn, som under 1500-
talet ännu skrifvaa med au, men då skrifsättet äfven enligt hans egen fram-
ställning (§ 24) är synnerligen vacklande oeh osäkert, torde man ej få till-
mäta dessa enstaka exempel någon beviskraft. Icke häller kan man antaga,
att ai, au öfvergått till äi, ou och sedan återgått till ai, au, enär man i så
fall äfven måste säga, att de senare ändock förändrats till äi, ou i Finland.
Sålunda ai till äi till ai till äi i samma dialekt! — För öfrigt berör i själfva
värket förf:s hypotes icke så mycket det nordiska språket i Finland, som
fastmer språket i mellersta Svevge, ty om svenskarne först långt efter den
urnordiska tidens slut kommit till Finland och då ännu haft ai, au och eu
i behåll, så böra de väl ha medfört dem från den trakt af Sverge, därifrån
de kommo. Sålunda skulle dessa diftonger enligt d:r Saxen ha kvarstått
mycket längre i Uppland än i det öfriga Sverge!

31

utan vidare gå in på teorin om frånvaron af skandinaver i
Finland under den yngre järnåldern. Såsom vi ofvan på-
pekat, har också den arkeologiska forskningen nu måst
öfvergifva den af d:r Saxen intagna ståndpunkten. Det
fins då icke häller från det hållet något hinder för att låta
detta vara detta, att låta de urnordiska namnlånen vara
urnordiska och de senare vara senare och på samma gång
gifva den språkvetenskapliga forskningen den heder den-
samma tillkommer, och icke våldföra sig på dess metod.

D:r Saxen har i sin framställning icke nämnt något
om, att jämte de nyssnämnda ortnamnen, som måste härröra
från urnordisk tid (och som icke ens de äro så få), det äf-
ven fins en hel hop ortnamn, angående hvilka man icke
bestämdt kan säga, när de äro lånade, utan som lika väl
kunna vara upptagna i urnordisk tid som senare. Hit höra
t. ex. sådana som Ackas, Ijå, Itis, Karkmo, Kvimo, Maxmo T
Pargas, Penäs, Pigby, Pikis, Pörtom, Socklot, Solv, Svensby,
Tjock, Vemo och en mängd andra.

Man måste sålunda ovilkorligen medgifva, att det fins
svenska ortnamn i Finland, som äro lånade från finnarne
under urnordisk tid, sålunda närmast under de första år-
hundradena efter Kristi födelse intill c:a år 700. Observeras
måste emellertid, att åtskilliga af dessa ord kanske ur-
sprungligen icke härstamma från finskan utan från det för
oss alldeles obekanta språk, som lapparne, Finlands värkliga
urinvånare, talade, innan de antogo sitt nuvarande finsk-
ugriska språk. Hvilka dessa ord äro, torde dock vara ytter-
ligt svårt att afgöra.

För den tid, som faller efter den urnordiska tiden,
sålunda närmast för vikingatidens vidkommande, är det
mycket svårare att af språkvetenskapen få tydligt och klart
besked rörande tillvaron af ett skandinaviskt språk i Fin-
land, enär de ortnamn och andra lånord, som upptagits ur
vikingatidens svenska språk och ur den senare eller egent-
liga fornsvenskan, få i det hela taget samma utseende i
finskan, från hvilken tid- de än stamma. I den egentliga
språkvetenskapens ställe får här träda en annan, mera spe-
ciell vetenskap, nämligen den moderna ortnamnforskningen.

32

De rent svenska ortnamnen i Finland ha visserligen ännu
icke blifvit föremål för någon fullständig och systematisk
undersökning, men man har dock redan rörande dem ernått
vissa provisoriska resultat, som vi till en del kunna an-
vända för vårt här i fråga varande ändamål. Dessa resul-
tat återfinnas i en artikel u Den svenska befolkningens ålder
i Finland, belyst af ortnamnen" i Finska Fornminnesför-
eningens Tidskrift XXI af d:r Ralf Saxen, hvilken artikel
varit mig tillgänglig i korrektur. Enär densamma inom
den närmaste framtiden kommer att från kompetent håll
närmare granskas (i Finsk Tidskrift), kan jag här inskränka
mig till ett kortfattadt påpekande af vissa moment i den,
hvilka så vidt jag kan finna, icke kunna vara pålitliga och
riktiga. På grundvalen af sina undersökningar öfver de
svenska ortnamn i Finland, i hvilka ett personnamn före-
kommer, har d:r Saxen bl. a. kommit till den slutsatsen,
att den svenska inflyttningen till Finland ej gerna kan ha
börjat förr än tidigast under 900-talet e. Kr. Undantag
härifrån göra Åbotrakten och Åland, hvilka trakter troligen
koloniserats förr (dock ej mycket tidigare). Hans resultat
stå sålunda i den skarpaste motsats mot allt, hvad den
arkeologiska forskningen ernått, äfvensom mot allt, hvad
den språkvetenskapliga forskningen med full säkerhet upp-
visat för de första århundradena efter Kristi födelse. Un-
der dessa förhållanden torde man ha full rätt att fråga, om
namnforskningen, bedrifven på det sätt, som d:r Saxen här
gjort, värkligen är vittnesgill och förmögen att gifva på-
litliga resultat. Vi skola försöka i korthet svara härpå.

Det lär — för det första — i själfva värket förhålla sig
så, att man med användande af d:r Saxens principer och un-
dersökningsmetod kan till komplett evidens bevisa, att det
icke häller i ett visst, vidsträckt härad i Östergötland (med
330 gårdnamn) funnits några svenskar före 900-talet e. Kr.

Man kan, för det andra, med begagnande af samma
metod bevisa, att det icke funnits några svenskar i Norr-
land före kristen tid, och d:r Saxen framställer också denna
sats med ganska stor bestämdhet. Men arkeologin visar,
att det i Norrland funnits germaner ända upp till Skellefte

33

redan under stenåldern. D:r Saxen nämner ingenting om,
hur denna konflikt mellan den med fullt utbildade, skarp-
sinniga metoder arbetande arkeologin och den nyfödda namn-
forskningen skall lösas, och ändock hade det säkerligen be-
höfts en ganska kraftig bevisföring för att från läsaren
bortjaga alla tvifvel rörande pålitligheten hos denna namn-
forsknings metoder.

Enligt d:r Saxen finnas inga ortnam på -hem i Finland
och han sluter däraf, att Finland icke var bebodt vid den
aflägsna tid, då man plägade gifva gårdarne dylika namn.
Dessa samma namn på -hem finnas icke heller i södra Norr-
land, men förekomma i mängd i norra Medelpad och Ånger-
manland. Alltså måste då befolkningen i Gestrikland, Hel-
singland och södra Medelpad vara åtskilligt yngre än den
i norra Medelpad och Ångermanland, om man får begagna
den vanliga bevisgången.

Ett liknande, belysande fall är följande: I en af d:r
Saxen citerad artikel i Arkiv för nordisk filologi XVII, s. 66 ff.,
visar d:r Elof Hellqiäst, att man på ett bälte genom mellersta
Halland, södra Västergötland, norra Småland och sydligaste
Östergötland finner en hop ortnamn, i hvilka ett ord hester
"bok* ingår, men att dessa ortnamn alldeles saknas i
Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland äfvensom
norr om det nyssnämnda bältet. Förf. vill af denna om-
ständighet draga den slutsatsen, att man här har att göra
med en etnografisk stamskilnad, i det att befolkningen i
hester-bältet icke kommit dit från söder, från södra Små-
land och Skåne, som man i allmänhet vill antaga, utan öf-
ver hafvet från Själland eller Jutland och sålunda vore etno-
grafiskt skild från västgötar och östgötar i norr och skå-
ningarna m. fl. i söder. Såsom kand. R. Norrby godhets-
fullt påpekat för mig, hvilar emellertid denna djärfva hypotes
på synnerligen svaga grunder, emedan å ena sidan från-
varon af hester-namn norr om det nyssnämnda bältet har
sin helt naturliga förklaring däraf, att äfven boken saknas
där 1 , och å andra sidan man icke häller i Danmark, utan

1 På ett annat ställe i sin artikel har t. o. m. författaren själf på-
pekat, att bokens nordgräns sammanfaller med hester-namnens nordgräns.

34

först i Tyskland träffar något ord hester eller några hester-
namn 1 . Om hester-folket sålunda skulle vara kommet nå-
gonstädes ifrån, skulle det väl då närmast vara från norra
Tyskland, därifrån de krånglat sig upp till Halland genom
Sundet och Balterna. Om man nämligen än så länge får
draga några etnografiska slutsatser på grund af namnforsk-
ningen.

Då man ser dessa resultat, kan man icke värja sig
från den tanken, att det ännu måtte finnas eu och annan
lucka i namnforskningens metod. Den synes nog ganska
väl kunna afgöra, från hvilken tid vissa med personnamn
sammansatta ortnamn härstamma (och om ett från de nor-
diska språken upptaget finskt ortnamn är lånadt i urnordisk
tid eller senare), men den kan med sin hittillsvarande metod
troligen icke afgöra, när i förhistorisk tid en viss trakt
först blifvit befolkad och hvarifrån den fått sin befolkning.
De resultat, till hvilka namnforskningen hittills kommit rö-
rande Finlands rent svenska ortnamn^ torde man sålunda
bli nödsakad att inskränka därtill, att det funnits svenskar
i Finland under 900-talet och i Åbotrakten och på Åland
något förr, i stället för att säga, att de kommit dit på 900-
talet. Hurudana de i urnordisk tid skapade ortnamnen i
Finland varit, därom kunna vi tillsvidare ingenting säga,
men ä priori antagligt torde det vara, att den urnordiska
befolkningen i Finland haft samma principer för gifvandet
af namn åt gårdar, sjöar, berg m. m., som den urnordiska
befolkningen i Sverge, eftersom man i Finland ju begagnat
samma slags personnamn som i Sverge (jfr ofvan Härja-
välta = Harald o. s. v.).

Språkvetenskapen visar oss sålunda, att det funnits
svenskar i Finland under urnordisk tid, före c:a 700 år e. Kr.
Och namnforskningen visar tillsvidare, att det funnits sven-
skar där under 900-talet och längre fram i tiden. Innan
namnforskningen utvecklats därhän, att den kan tränga till
ändå aflägsnare tider — hvilket den väl inom kort torde
komma att göra — få vi alltså ett par århundraden, som

1 Äfven detta framgår af förf:s egen framställning.

35

vi medels dessa vetenskaper icke kunna belysa, nämligen
700- och 800-talen. Vi måste sålunda tillsvidare för denna
tids vidkommande åter vända oss till arkeologin och histo-
rien för att höra deras vittnesbörd i saken. Vi ha då redan
ofvan påpekat, att arkeologin icke vet af något utrotande
eller undanträngande af svenskarne i Finland under denna
tid, och hvad historien beträffar, råkar det ju just vara un-
der dessa århundraden, som nordbornas vikingatåg taga sin
början, eller rättare sagdt omkring år 800. År 838 eller
839 kommo svenskar för första gången till Konstantinopel
och år 865 voro de nog fräcka att med eld och svärd hem-
söka Svarta Hafvets och Marmorasjöns kuster och till och
med belägra • själf va den östromerska kejsarestaden 1 . Att
de vid samma tid grundade det ryska världsriket, är äfven
kändt. Vi se dem sålunda under 800-talet utveckla en
ofantlig kraft i öster och vi vilja naturligtvis däraf sluta,
att de också i Finland utan någon svårighet kunnat bibe-
hålla sin ställning gentemot finnarne, som ju voro dem vida
underlägsna i kultur och som då för icke så länge sedan
höjt sig ifrån stenåldersmenniskans ståndpunkt. De finska
forskarne synas emellertid icke vilja rätt gå in på, att sven-
skarne värkligen kunnat hålla finnarne stången under vikinga-
tiden. Svenskarne voro visserligen förskräckliga att ha att
göra med, men finnarne voro ännu ett strå hvassare.

Om vi vilja vara riktigt noggranna, ha vi alltså kvar
ett århundrade, 700-talet, för hvars vidkommande vi tills-
vidare endast ha arkeologiska bevis för tillvaron af en svensk
befolkning i Finland. Då vi emellertid ha en kraftig svensk
befolkning i landet både före och efter denna tid, torde den
historiska och filologiska vetenskapen icke tveka att redan
nu låta svenskarne finnas kvar i Finland äfven under detta
århundrade och sålunda bilda en oaf bruten kedja från 2,000
år f. Kr. till 1900 år e. Kr. Det är kanske t. o. m. möj-
ligt, att vi icke ens behöfva räkna med detta enda, åttonde
århundrade, enär den urnordiska tidens slut kanske icke är

1 Jfr Vilh. Thomtten, ltyska rikets grundläggning genom skandina-
verna, 1882.

36

att så alldeles säkert sätta till år 700, utan möjligen in-
träder några decennier eller ett par generationer senare.

I sin ofta citerade artikel har prof. Setälä kraftigt
framhållit, att frågan om den svenska befolkningens ålder
i Finland är en uteslutande votenskaplig fråga, med hvilken
den politiskt färgade fantasin ingenting har att skaffa. Vi
kunna icke bättre afsluta denna uppsats än med ett lifligt
instämmande i detta hans uttalande. Hvar hälst politiken
tränger sig in på vetenskapens mark och börjar fingra på
de vetenskapliga fakta för att göra dem mera angenäma
och bekväma för sig, där kommer den blott en hopplös för-
virring åstad. Så äfven här. För den rena vetenskapen,
som låter fakta gälla, hvad de gälla, är det relatift lätt att
lösa frågan om svenskarnes ålder i Finland, men om man
af politiska skäl börjar tumma på fakta och draga dem vid
håret fram och tillbaka och hit och dit, upp och ned i tiden,
då invecklas man ovilkorligen i ett nät af ohjälpliga mot-
sägelser och orimliga konsekvenser, ur hvilket ingen rädd-
ning finnes. Att äfven icke-politiska författare lätt kunna
komma i samma situation, om de icke låta fakta gälla,
hvad de gälla, det tramgår af prof. Setäläs och d:r Saxens
artiklar om svenskarnes ålder i Finland.